Och så var de till slut två. Demokratisk vänster (DimAr) har valt att lämna koalitionsregeringen. Det är ingen överraskning. Snarare är frågan varför det dröjde så länge. DimArs besked kommer sannolikt medföra en osäkrare och mer instabil tillvaro för den grekiska regeringen.
Det brast till slut. Turerna kring ERT visar att banden mellan regeringens medlemmar tänjdes till sin bristningsgräns, och en bit därtill. Orsaken till Dimars besked att lämna regeringen står att finna hos premiärministerns utspel för snart två veckor sedan. Premiärminister Samaras överraskaskade alla, inklusivive sin egen regering, när han lät med meddela beslutet att reformera ERT och låta desss sändningar upphöra med ytterst kort varsel. Beslutet motsattes av regeringens två juniora koalitionspartier. Efter såväl interna som externa krafiga reaktioner och påtryckningar ändrade sig dock premiärministern delvis. Nu syns resultaten av utspelet.
För DimArs del är avhoppet logiskt. Det har under en tid upplevt att det inte har fått gehör för sina åsikter. Det handlar inte enbart om ERT. Även i frågan om en skärpt lagstiftning mot rasism har Dimar inte kunnat få regeringen med sig. Dimars partiordförande Fotis Kouvelis var redan i samband med att regeringskoalitionen bildades tveksam till sitt partis medverkan. Det fanns ett uppenabart dilemma: skulle partiet få något inflytande i koalitionen? Eller skulle det användas till att ge regeringen stadga? Nu lutar analysen åt det sistnämnda.
Med fjorton parlamentsledamöter färre medför Dimars avhopp att regeringens marginaler är smalast tänkbara. Det är bara tre rösters övervikt till regeringens fördel för närvarande. Det betyder i praktiken att det blir svårare för regeringen att genomföra sin politik. Samtidigt kan det öka frestelsen för enskilda parlamentsledamöter att ställa krav på regeringspartierna eller bli politiska vildar. Så har nämligen skett tidigare under denna mandatperiod. Och så kan det även ske framöver.
Dock betyder det inte nödvändigtvis att regeringen kommer att haverera. Regeringens mindre partner, PASOK, har mycket att förlora om regeringen upplöses. Dess opinionssiffror är så pass låga, och har så varit under en längre tid, att det mycket väl kan försvinna helt om nyval hålls i dagsläget. Dess chans är att hålla sig kvar i koalitionen. Enbart genom att visa att det kan genomföra den politik som regeringen kommit överens kan partiordförande Venizelos rimligtvis hoppas på att skapa förutsättningar för att Pasok ska fortleva.
Även premiärminister Samaras parti har ett incitament till att koalitionen består. Ny Demokrati ställs under tryck av väljarna att det kan visa att det genomföra sina åtaganden. Oppositionspartiet Syriza bidrar till att öka trycket på regeringen.
Mycket talar därför för att regeringen kommer att fortsätta att regera. Samtidigt väntar en tuff tid framöver: många av de politiskt mer känsliga delarna av reformpaketet ska genomföras enligt den plan som spikats. Marginalerna för att kunna genomföra dessa åtaganden har minskat väsentligt. Läget har spetsats till. Man kan därför fråga sig hur premiärminister Samaras analys ser ut i efterdyningarna till ERT. Många är nog de som undrar.
Det brast till slut. Turerna kring ERT visar att banden mellan regeringens medlemmar tänjdes till sin bristningsgräns, och en bit därtill. Orsaken till Dimars besked att lämna regeringen står att finna hos premiärministerns utspel för snart två veckor sedan. Premiärminister Samaras överraskaskade alla, inklusivive sin egen regering, när han lät med meddela beslutet att reformera ERT och låta desss sändningar upphöra med ytterst kort varsel. Beslutet motsattes av regeringens två juniora koalitionspartier. Efter såväl interna som externa krafiga reaktioner och påtryckningar ändrade sig dock premiärministern delvis. Nu syns resultaten av utspelet.
För DimArs del är avhoppet logiskt. Det har under en tid upplevt att det inte har fått gehör för sina åsikter. Det handlar inte enbart om ERT. Även i frågan om en skärpt lagstiftning mot rasism har Dimar inte kunnat få regeringen med sig. Dimars partiordförande Fotis Kouvelis var redan i samband med att regeringskoalitionen bildades tveksam till sitt partis medverkan. Det fanns ett uppenabart dilemma: skulle partiet få något inflytande i koalitionen? Eller skulle det användas till att ge regeringen stadga? Nu lutar analysen åt det sistnämnda.
Med fjorton parlamentsledamöter färre medför Dimars avhopp att regeringens marginaler är smalast tänkbara. Det är bara tre rösters övervikt till regeringens fördel för närvarande. Det betyder i praktiken att det blir svårare för regeringen att genomföra sin politik. Samtidigt kan det öka frestelsen för enskilda parlamentsledamöter att ställa krav på regeringspartierna eller bli politiska vildar. Så har nämligen skett tidigare under denna mandatperiod. Och så kan det även ske framöver.
Dock betyder det inte nödvändigtvis att regeringen kommer att haverera. Regeringens mindre partner, PASOK, har mycket att förlora om regeringen upplöses. Dess opinionssiffror är så pass låga, och har så varit under en längre tid, att det mycket väl kan försvinna helt om nyval hålls i dagsläget. Dess chans är att hålla sig kvar i koalitionen. Enbart genom att visa att det kan genomföra den politik som regeringen kommit överens kan partiordförande Venizelos rimligtvis hoppas på att skapa förutsättningar för att Pasok ska fortleva.
Även premiärminister Samaras parti har ett incitament till att koalitionen består. Ny Demokrati ställs under tryck av väljarna att det kan visa att det genomföra sina åtaganden. Oppositionspartiet Syriza bidrar till att öka trycket på regeringen.
Mycket talar därför för att regeringen kommer att fortsätta att regera. Samtidigt väntar en tuff tid framöver: många av de politiskt mer känsliga delarna av reformpaketet ska genomföras enligt den plan som spikats. Marginalerna för att kunna genomföra dessa åtaganden har minskat väsentligt. Läget har spetsats till. Man kan därför fråga sig hur premiärminister Samaras analys ser ut i efterdyningarna till ERT. Många är nog de som undrar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar