torsdag 21 november 2013

Stanna eller gå?


Partnern som lämnade koalitionen kan bli partiet som återvänder till regeringen. Demokratisk vänster (DIMAR) befinner sig i ett vägval.

Ska det stanna kvar i opposition? Eller ska det återvända till regeringen? Från Demokratisk vänster väntas ett ställningstagande. Ett definitivt besked kan dröja. Situationen är, som det brukar heta, invecklad.

För närvarande ser den ungefär ut på följande vis. Demokratisk vänster lämnade regeringskoalitionen i sviterna av stängningen av ERT (den grekiska stats- och radiotelevisionen) i somras. Sedan dess för dock partiet en tynande tillvaro. I en opinionsmätning av Alco som publicerades den 16 november noterar Demokratisk vänster knappa 3,8%. Med andra ord, det befinner sig farligt nära treprocentsspärren. Något behöver göras för att undvika att partiet hamnar utanför parlamentet.

Frågan är om detta något är att tacka ja till de inviter att återvända till regeringskoalitionen som kan höras för närvarande. Det var i förra veckan som Dora Bakoyanni (tillhörande Ny Demokrati) ställde frågan till premiärminister Samaras. Frågan var inte oväntad.

Med tanke på att regeringen med knapp marginal överlevde ett misstroendevotum nyligen, behöver regeringen stärka sin krympande majoritet. I dagsläget samlar Ny Demokrati och Pasok blott 154 av 300 mandat i parlamentet. Efter det att Theodora Zakri (PASOK) röstat med oppositionen (och följdaktligen uteslutits) är regeringen än mer åderlåten. Om Demokratisk vänster kunde fås att återvända till koalitionen, skulle premiärministerns decimerade skara fyllas på med välbehövliga mandat. Därmed är Bakoyannis fråga logisk.

Men är den rimlig? För partiordförande Fotis Kouvelis är det nämligen inte nödvändigtvis rimligt att återvända till koalitionen. Långt innan ERT kunde Kouvelis höras bekymra sig över den förda politiken och Demokratisk vänsters marginella inflytande över den. Varför, är den retoriska frågan, skulle Demokratisk vänster vilja återvända?

Det finns dock faktorer som talar för en återförening. Kouvelis har ett gynnsamt förhandlingsläge. I takt med att regeringens majoritet krymper, stärks Kouvelis kort. Demokratisk vänster skulle kunna använda det för att få större gehör för sin politik: Demokratisk vänster har velat mjuka upp villkoren i det memorandum som den grekiska staten följer i överenskommelsen med trojkan. Det har velat att regeringen tar ett mer socialt hänsynstagande.

Samtidigt finns det andra faktorer att hänsyn till i vägvalet. Vad händer i det fall om regeringen faller? Hur går det om nyval hålls? Det skulle i så fall mycket väl leda till att det största oppositionspartiet, Syriza, kan vinna det. Det är inte uteslutet att Demokratisk vänster skulle kunna bilda regeringsunderlag till en vänsterkoalition. En svår stötesten är i så fall nämnda memorandum, som bildar en tydlig konfliktlinje i grekisk politik: Syriza är emot det. Demokratisk vänster är för det.

Därför är det inte lätt för Kouvelis att ge besked, även om han i tisdags (19/11) kände sig nödgad att lämna ett svar: "Demokratisk vänster", svarade Kouvelis, "är oense med regeringens politik, men även med allt som Syriza säger. Detta betyder att det saknas en grund för ett politikdrivet samarbete med endera sida."

Frågan är om Kouvelis besked är ett sätt att köpa sig tid. Det knorras inom leden. Även väljarna överger partiet. Samtidigt har det politiska landskapet i Grekland förändrats. Det är koalitionernas tid. Partiordförande Fotis Kouvelis har en del att grunna på innan han lämnar ett definitivt svar.

Läget i opinionen den 16/11:

Syriza 25.3%,
ND 24.8%,
Gyllene gryning 9.9%,
Självständiga greker 6%,
Pasok 5.7%,
KKE 4.7%,
Demokratisk vänster 3.8%,
De gröna 1.9%



 

onsdag 13 november 2013

Recension: ”Kaos – Ett grekiskt krislexikon”

Med ”Kaos – Ett grekiskt krislexikon” tecknar Alexandra Pascalidou en personlig bild över den långvariga kris som Grekland hamnat i. De personliga erfarenheterna samlas i en samling berättelser och samsas med grekernas egna betraktelser. Boken är med andra ord lika mycket av en antologi som ett lexikon. Det är ett fyndigt pedagogiskt grepp som bidrar till att ge ett mångfacetterat porträtt av ett land som ännu söker såväl efter en förståelse av krisen som en väg ut ur den.

Krisen är det centrala temat kring vilket Pascalidous bok kretsar kring. Samtidigt är krisen något av en gåta. Trots att det snart har gått sju år sedan den globala skuldkrisens tidvattenvågor sköljde över landet, så saknas det fortfarande en gemensam förståelse till krisens uppkomst. När Pascalidou ställer frågan till det högerextrema Gyllene Gryning får hon svaret att allt är flyktingarnas fel. För vänsterpopulistiska Syriza är svaret Tyskland och IMF. För konservativa Ny Demokrati är det socialdemokratiska Pasok och för Pasok är det Ny Demokrati. Mönstret upprepas gång på gång. I ren frustration river Pascalidou sönder sitt anteckningsblock.

Denna passage i boken är något av en nyckel för att förstå de låsningar som finns inom landet och som medfört att varför krisen fortfarande består, trots två bail outs (2010 och 2012) och en skuldavskrivning (2012). Detta är även en delförklaring till att en tredje bail out hägrar någon stans under 2014: i ett tillstånd där felet ständigt återfinns hos den andre, när förtroende för andra saknas, blir det svårt att komma fram till en gemensam lösning. Eller att få till stånd en förändring. Krisen i Grekland är med andra ord inte enbart ekonomisk, utan även politisk och social. Den går på djupet och på tvären. Den berör alla.

I boken söker Pascalidou redogöra för krisens olika uttryck, men även för dess olika konsekvenser. Låsningarna i landet har medfört att korruption, klientelism, byråkrati och nepotism kunnat frodas och bestå. De har även skapat ett klimat där misogyni och xenofobi kunnat gro. Just därför blir formen av ett lexikon ett användbart grepp för att ge struktur åt krisens olika dimensioner. Det bidrar till att förstå, eller åtminstone till att veta mer om krisen och dess omfattning; man tycker sig få ett grepp om gåtan.

Detta är mycket av bokens behållning. Med van hand leder Pascalidou läsaren igenom den labyrint som krisens olika förvecklingar utgör. Med detta sagt är det en bild av Grekland och dess som tecknas. Den är som sagt Pascalidous egen.

Några porträtt som kommer att bli omdiskuterade är exempelvis relationen mellan Grekland och den så kallade ”trojkan” (det vill säga IMF, ECB och EU), premiärminister Georgios Papandreous avgång och den tillfällige premiärministern Lucas Papademous roll. Det går att presentera en annan bild på krisen.

För även om krisen kan tyckas vara en gåta, så är den inte ett mysterium. Man kan se tecken till att krisen kunnat uppkomma ur det vilt växande underskottet på åttiotalet, i de tafatta försöken till saneringar på nittiotalet och i de ignorerade varningar som landet givits under nolltalet. Det är kanske allt detta som gör att krisen i Grekland utvecklats till att likna en tragedi. Det har hela tiden funnits vetskap hos aktörerna; det är viljan att ändra på sakers tillstånd medan tid ännu fanns som saknats.

Pascalidous ”Kaos – Ett grekiskt krislexikon” kanske inte ger det definitiva svaret till den grekiska tragedin. Den sätter dock ord på den och ger en röst till dem som sällan kommer till tals. Av denna anledning är det värt tiden att lyssna på vad Pascalidou har att berätta; det är en angelägen historia om ett ämne som både förbryllar och förvånar.


 

tisdag 12 november 2013

Mindre marginal efter misstroendevotum

Det var nära. Med två rösters övervikt (totalt 153) undvek den grekiska koalitionsregeringen sent i söndags natt den prestigeförlust det hade varit att förlora det misstroendevotum som oppositionen tagit iniativet till. Trots detta har maktbalansen mellan regering och opposition skiftat en smula.

Trots att regeringen vann misstroendevotumet har den blivit en röst svagare. Theodora Zakri (Pasok) röstade med oppositionen och blev som en följd av detta utesluten.

Av denna och andra anledningar kommer utfallet av misstroendeomröstningen att tolkas olika. Regeringen kommer sannolikt att tolka det som att den har ett tydligt stöd för sin politik.
Oppositionen kommer, å sin sida, visa på att regeringen blivit försvagad (och av utfallet att döma, så har det viss fog för sin tolkning om man räknar med Zakris uteslutning). Mer troligt är att status quo kommer att bestå.

Med detta sagt kan man ändå se det som att det största oppositionspartiet, Syriza, börjar känna en allt mer tilltagande medvind i opinionen. Partiet har skuggat Ny Demokrati (men inte kunnat tydligt passera) i mätningarna det senaste halvåret. Det räknar nog med att kunna vinna ett nyval.

Hade oppositionen vunnit söndagens misstroendevotum, så hade detta scenario blivit verklighet. Regeringen hade rimligtvis avgått. I kalkylen låg förhoppningen att "vräkningen" av tidigare anställda i ERT skulle fungera som den bekanta droppen som får bägaren att rinna över. Detta var i alla det huvudsakliga skälet som angavs som för misstroendevotumet.

Dock är det ett politiskt risktagande att ta initiativ till ett mistroendevotum: ett misslyckande kan få motsatt effekt än den tänkta. Det kan även stärka en regering.

Nu är dock allt detta historia. Det ska bli intressant att följa hur opinionen kommer att utvecklas framöver. Såväl oppositionen som regeringen har anledning till att reflektera över utfallet av misstroendevotumet. Kan det rent av ha varit en pyrrhusseger?