onsdag 27 februari 2013

Harlem shake

Det är inte arbetslösheten. Det är inte trojkans besök. Inte heller är det turerna och turbulensen inom regeringskoalitionen. Det som givit utslag de senaste dagarna i Grekland är ett spontant utbrott som uppstått i sviterna av en viralt fenomen.



Uppskattningsvis 5000 - mestadels ungdomar - samlades i Athen för att delta i en flash mob. Arrangörna hade hoppats på fler. Att det ändå dök upp så många har säkert flera orsaker. Många av dessa handlar förmodligen om att, för en stund åtminstone, få göra något annat än att ständigt leva i skugga som krisen kastar.

torsdag 21 februari 2013

Reformer istället för rigiditet

Generalstrejken i Grekland - den 30 i ordningen sedan krisens början - är den händelse som i dagarna väcker mest uppmärksamhet. Lite mindre uppmärksammat, för att inte säga knappt alls, är att just idag, den 21 februari, markerar uppgörelsen vilken innebar att Grekland löstes ut en andra gång och undvek att gå i total bankrutt. Uppgörelsen, som träffades under ett par hektiska dygn, innebar att ett antal andra krisdrabbade länder utöver Grekland räddades undas. Sannolikt innebar uppgörelsen även att den europeiska valutasamarbetet undgick att haverera. Med anledning av denna årsdag kan det vara intressant att reflektera över hur Europa inte ska hamna i samma sits som Grekland. Här nedan återfinns ett kort inlägg till denna debatt.

   Idag på dagen för ett år sedan pustade många ut i Europa. Det betyder dock inte att vi idag kan andas ut. Uppgörelsen den 21 februari 2012 på totalt 386 miljarder euro bidrog inte enbart till att Grekland, kring vilken dramat hade kretsat kring, löstes ut. Även Irland och Portugal räddades undan bankrutt. EU köpte sig samtidigt tid för att ta sig an Italien och Spanien, vars fall väckte oro. I förlängningen räddades troligtvis det europeiska valutasamarbetet undan från ett totalt haveri. Det var nog med en lättnad som den belgiska finansministern Steven Vanackere kunde tala om uppgörelsen som ”ett sanningens ögonblick”. Natten till den 21 februari utgjorde kulmen på ett par dramatiska dygn.
     Även om läget idag ett år senare är lugnare är det långt ifrån stabilt. Ett nytt ögonblick av sanning kan mycket väl närma sig. Det finns en växande insikt om att den europeiska skuldkrisen beror på en avsaknad av politik för reformer, tillväxt och utveckling. Under lång tid har en politik förts som, i olika utsträckning beroende på land, kännetecknas av protektionism, nepotism och klientelism. Motsatsen, det vill säga strukturomvandling, omdaning och anpassning till globala villkor och lokala behov, har lyst med sin frånvaro. Istället har man tagit den enkla vägen: lån på lån har lagts till för att finansiera skenande offentliga utgifter. Euro- och valutakrisen har sin rot i frånvaron av reformer. Vi skördar nu vad passiviteten har sått. Den 21 februari kastar fortfarande en skugga.
     Ett klargörande kan här vara på sin plats. Många har lagt skulden för den nuvarande krisen på euron. Eurons konstruktion har brister. Men den har dock en viktig förtjänst. Den är bättre alternativet: de länder som drabbas hårdast av krisen – Spanien, Portugal, Grekland, Irland och Italien – uppvisar ett mycket starkt stöd för euron. Den ses som ett bättre alternativ jämfört med hur det var tidigare. Då kunde länderna låta sedelpressarna gå varma samtidigt som medborgarnas besparingar gröptes ur. I Italien, ett land som haft 58 regeringar på 65 år, ses euron som dess starkaste band till Europa. Den betraktas nästan som en säkerhet mot politikers bistrande förmåga att ta nödvändiga beslut för att sanera en tärd ekonomi. Euron tvingar beslutsfattare att ta bli mer aktiva för att vända på utvecklingen. Mer har hänt i Grekland under det senaste halvåret än under de trettio föregående åren.
Mer behöver dock hända för att undvika att den 21 februari upprepas. Det har gått snart 15 år sedan den europeiska handelspolitiken senast förändrades, reformerades och liberaliserades.  
    Tjänstehandeln, som pekas ut som en framtidssektor, hämmas fortfarande av regleringar som är kvarlevor av ett planekonomiskt tänkande från förra seklet. Miljövaror och tjänster, som skulle kunna underlätta arbetet med att nå klimatpolitiska mål, dras med betungande tullar, skatter och diskriminerande regleringar. Det är lätt och lockande att avfärda läget som ett problem för byråkrater långt borta i Bryssel. Det döljer dock det ömsesidiga beroende som påverkar Europas ekonomier; ett tillstånd som gäller i synnerhet för en öppen och exportberoende ekonomi som Sveriges.
    Europa behöver förändring.
Det behövs helt enkelt mer reformer och mindre rigiditet, ökad öppenhet och minskad byråkrati. Det är först när Europas länder på allvar aspirerar på en hållbar ekonomisk politik som vi kan börja andas ut.